Archive for the 'Resor' Category

Ur Kalmar 17 september 1904

För sex veckor sedan anlände till Trelleborg med postångaren »Nordstjernan» amerikanske mångmiljonären Hoyt, hvilken som ressällskap medförde en liten brun hund. Då djuret kom från af rabies smittad ort, nekade tullmyndigheterna att släppa detsamma i land. Oaktadt det kändes tungt nog för mr Hoyt att lämna sin trogne följeslagare, beslöt han dock att ensam fortsätta resan uppåt Norden, sedan befälhafvaren å »Nordstjernan» lofvat taga vård om hunden, tills ägaren kom samma väg tillbaka. Under en och en half månad har hunden Bruce därför hvarje dag måst företaga resan mellan Trelleborg och Sassnitz och åter utan att han fått lof att komma i land. Och då den amerikanske mångmiljonären i fredags omsider kom tillbaka, var hundens glädje visserligen stor öfver att återse sin husbonde, men han visade äfven tydligt, så godt som en hund kan visa, hvilken tillgifvenhet han fattat for ångarens befäl och besättning. Den tacksamme mr Hoyt öfverlämnade, omtalar Tr. T., till kapten Andersson som minnesgåfva en större silfverpokal, hvarå ingraverats hr Anderssons initialer samt orden: »Minne af Bruce».

Nyckelord: , , , , , ,

Ur Gotlands tidning 17 september 1887

»Slit dig lös på ett par dagar från alla bestyr och ta en tripp med till Trosa.» Så stod det i en skrifvelse från vännen N. i Stockholm. Ta en tripp till Trosa!? Resa till Trosa är ju detsamma som att fara till »verldens ända», påstår man i dagligt tal och utan att handla efter denna mer eller mindre tvetydiga definition på hvar Trosa är beläget, följde jag ett allmänt gifvet vitsord — kanske mindre berättigadt — om qvinnan, att beslut och handling äfven kan vara ett hos mannen. Jag svarade helt kort: »Jag följer dig till verldens ända och mera bevis på bevis på vänskap kan du väl ej gerna fordra.»

Tre dagar derefter stodo jag och min vän samt hans tillkommande äkta hälft ombord på Nya Hållsvikens akterdäck, för att anträda vår färd till Trosa. Inom en timme voro vi i Södertelje och här voro, utom allt annat hederligt folk, de välbekanta gummorna oss till mötes. »Ska det vara kringlor», ropades i korus. »Jo», svarade vännen N., »om de äro af äkta svenskt hvetemjöl, i annat fall afstår jag.» — »Visst ä’ de af svenskt mjöl» sa gumman, »för resten ska’ jag fråga bagarn som står der.» Men se det »påbrö’t» smakade icke honom utan han aflägsnade sig med snälltågsfart, och visade sig vara mera hjulbent än kalfbent, en öfverraskande, men munter upptäckt.

»Låt oss gå upp i Paradiset och skölja ned kringlorna med lite konjak och vatten!» — »Sa du paradiset?» frågade han. — »Ja visst, vet du inte om, att Södertelje kallas för tokarnes stad, och de ska’ väl göra skäl för namnet; du vet ju att det gick på tok i paradiset. Alltså ha de metod i sin galenskap — här!» — »Ja, du har rätt, det är ej alla som kunna berömma sig af detta, inföll min väns tillkommande. — »Tag åt dig du», tänkte jag.

Hållsvikens kapten gaf signal till fortsättning på färden; med snälltågsfart gick det, allt under den återstående färden som öfverväldigade hvar och en som får ha det njutbara nöjet att färdas den vägen.

Hvart man vänder ögat mötes det af den härliga naturen, som genom sin yppiga växtvegetation griper en helt och hållet, liksom sägande: »Här, du arma menniskobarn, finnes plats, kom i mitt rike — här är ingen rangskilnad — du skall finna kraft och mod i kampen för din tillvaro.»

En solglimt bland dem som mycket hafva bör ej förtigas. Jag hörde nemligen af samtal med landtfolk från trakten kring Tullgarn, att kronprinsparet på ett värdigt sätt delar sina håfvor till hjelpbehöfvande.

Aftonsolen kastade sina purpurröda strålar som troget återgåfvos på den spegelklara vattenytan; ett sakta susande eko gick genom naturen och allt vaggades liksom till ro — den härliga dagen nalkades sitt slut, och i full harmoni härmed äfven resan, ty ett »sakta!» hördes frän kommandobryggan ned till maskinrummet och inom få minuter syntes den med 650 innevånare befolkade Trosa framskymta.

Här, som öfver allt, voro folk till mötes; menniskor, fulla med lifsglädje och rosor på kinden, något, som gaf en anledning tro, det »verldens ända» måtte vara ett frodigt samhälle. På sin rena, klingande sörmländska ropade en mängd pigga 12-åriga pojkar: »får jag bära herrskapets saker?» — »Ni, som äro så små, orka väl ingenting?» — »Jo vars, vi orka mer än vi se ut för!» svarade de käckt, och så bar det i väg till stadshotellet.

Man hade sökt inbilla mig, att Trosa icke hade det minsta som kunde fängsla en resandes intresse, men mot dylika uttalanden är jag öfvertygad om att hvar och en, som under sednare tid besökt platsen, liksom jag protesterar. Trosa är rent af en idyllisk plats: gatorna reguliera och väl vårdade, husen nyputsade och vid hvarje, om än aldrig så liten, koja finnes en väl skött trädgård. Dertill kommer utmärkta saltsjöbad, som kunna täfla med vestkustens och ett friskt och skönt klimat. Invånarne äro ett fredligt och arbetsamt folk, ett förhållande som gjort att flera af hufvudstadens bebyggare om sommaren uppslå sina bopålar i Trosa och flera egendomar äro inköpta af stockholmare, hvilka förskönat platserna med prydliga byggnader i villastil.

Stadens hotell är, hvad bygnaden beträffar, af primitiv beskaffenhet men icke desto mindre har dess innehafvarinna, fru Bengtsson, all heder af sitt sätt att sköta sin affär, och göra stället till rang, heder och värdighet af ett första klassens hotell och restauration både hvad priser och varor i allmänhet beträffar.

Badgästernas antal uppsteg i år till ett hundratal sade man och alla sågo lefnadsfriska och glada ut, hvilket väl får tillskrifvas det utmärkta klimatet och de präktiga saltsjöbaden. Något som var särdeles tilltalande, var dessa badgästers ilärdfria uppträdande; de syntes icke vara besmittade af detta ständiga effektsökande koketteri som annars är så kännetecknande bland våra svenska badorters publik. — Bland omgifningar som förtjenar att besökas, då man kommer till Trosa, är det gammaldaga herresätet Tureholm, hvars vackra parker utgöra en sval och behaglig tillflyktsort för sommarsolens hetta. I öfrigt har skärgården omkring Trosa sina många vackra idylliska platser, der tiden kan fördrifvas med fiske och jagt.

Säkert är att denna hittills oansedda plats i sinom tid skall blifva en mycket besökt badort och faktiskt är att den redan kan täfla med många af sina närliggande geliker.

Som ett eklatant bevis på huru helsosamt det är i Trosa må anföras att ett à två dödsfall om året är det högsta som på långa tider förekommit.

Nyckelord: , , , , , ,