Före sin tid var en kvinna som vid riksdagsmannavalet i Uddevalla i söndags resolut yrkade på att få rösta. Tjänstgörande vaktmästarens upplysning, att hon ej hade rösträtt, bekom henne inte det ringaste. Hon ställde sig bred och manhaftig i kön bland valmännen för att aflämna sin sedel. »Jag röstade förra gången för två», sa hon och trodde sig synbarligen vara i sin goda rätt att göra så äfven nu. Först vid valbordet lyckades man öfvertyga henne om att kvinnorna ännu icke ha rösträtt vid riksdagsmannaval. Hvarpå hon gick.
Enligt hvad centralpolisen meddelat, finns för närvarande i hela Stockholm endast 37 hästdroskor kvar i trafik. Men detta antal kommer dock att nu snart ytterligare betydligt reduceras. Hästdroskornas ägare ha nämligen erhållit tillstånd att insätta automobiler i trafik i stället, och 32 nummer ha redan anmälts i och för utbyte. Till vintern skulle det således endast bli summa 5 hästdroskor i hufvudstaden.
Ur Östgötaposten 17 augusti 1906
Härom dagen kom en ferieresande köpenhamnsk detektiv spatserande i sina egna funderingar på promenaden rundt den idylliska Gentofte sjö. Plötsligen såg han några steg framför sig en ung, blond dam, som med de tydligaste tecken till sinnesrörelse sprang oroligt fram och tillbaka.
Detektiven, som trodde, att han hade en själfmörderska framför sig, blef hastigt styrkt i denna misstanke, då han såg den unga damen springa ut på en liten brygga och efter en sekunds betänketid störta sig i böljorna.
Så fort han kunde, skyndade han fram till platsen, men där fanns intet att se — blott en cirkel i vattenspegeln visade att ett eller annat föremål gått till botten.
Medan detektiven ett ögonblick stod rådvill och stirrade på den plats, där han sett den unga flickan försvinna, kommo ett par herrar rusande fram från ett buskage och störtade under höga rop i vattnet.
Samtidigt kom den unga kvinnan upp till vattenytan och fördes i land af de två herrarne. Först då fick detektiven förklaring på gåtan.
Det var en biografteater, som hade engagerat en vacker skådespelerska från en af förstadsteatrarna till att agera själfmörderska.
Den unga damen, som är en utomordentlig simmerska och kan hålla sig flera minuter under vattnet, hade gått in på biografteaterns förslag mot ett betydande honorar för besväret.
Detektiven, hvilkens nyfikenhet nu var väckt på allvar, gick på jakt efter apparaten som skulle ta upp den dramatiska bilden.
Sent omsider fann han den stående bakom en tårpil, som sände sina lutande grenar ut öfver vattnet, så att han ej varit i stånd att se den i första ögonkastet.
En smula flat öfver situationen — särskildt vid tanken på att han kanske själf kommit med på bilden — spatseirade så den köpenhamnske Sherlock-Holmes vidare till nya äfventyr.
Skräck för vatten hyses som bekant af många människor både på land och i stad, men ett litet rekord i afsky för det våta elementet och därmed väl också i orenlighet torde dock ha satts af en 82 årig västerbottensbonde, hemmahörande i Burträsk. Icke nog med att den gamle mannen aldrig i hela sitt lif badat i öppen sjö, utan han påstår helt skrytsamt berättar en meddelare till Nsv. Dbl. att han icke, så långt han kan minnas tillbaka i tiden, någonsin tvättat hela kroppen, utan endast ansikte och händer. Egendomligt nog har den åldrige mannen ändå aldrig varit sjuk, hvilket han tillskrifver sin yttersta försiktighet med vatten.
För sex veckor sedan anlände till Trelleborg med postångaren »Nordstjernan» amerikanske mångmiljonären Hoyt, hvilken som ressällskap medförde en liten brun hund. Då djuret kom från af rabies smittad ort, nekade tullmyndigheterna att släppa detsamma i land. Oaktadt det kändes tungt nog för mr Hoyt att lämna sin trogne följeslagare, beslöt han dock att ensam fortsätta resan uppåt Norden, sedan befälhafvaren å »Nordstjernan» lofvat taga vård om hunden, tills ägaren kom samma väg tillbaka. Under en och en half månad har hunden Bruce därför hvarje dag måst företaga resan mellan Trelleborg och Sassnitz och åter utan att han fått lof att komma i land. Och då den amerikanske mångmiljonären i fredags omsider kom tillbaka, var hundens glädje visserligen stor öfver att återse sin husbonde, men han visade äfven tydligt, så godt som en hund kan visa, hvilken tillgifvenhet han fattat for ångarens befäl och besättning. Den tacksamme mr Hoyt öfverlämnade, omtalar Tr. T., till kapten Andersson som minnesgåfva en större silfverpokal, hvarå ingraverats hr Anderssons initialer samt orden: »Minne af Bruce».
Uti ”Illustrated English Magazine” har hr George Parsons Lathrop offentliggjort en profetia om civilisationens ståndpunkt år 2200. Hr Lathrop har bemödat sig om att gifva sina förutsägelser en vetenskaplig grundval, och särskildt stöder han sig på Edison. Man tar derför med nöje del af hr Lathrops framtidsmålningar, äfven om man tviflar på att han återger Edisons idéer med fonografisk noggrannhet.
Historien om mannen, som vaknar efter en tre månaders sömn, är alltför ofta skildrad för att i och för sig väcka intresse, men när uppvaknandet väl försiggått, och den stackars Gerald Bernis skall äta för första gången efter 500 år, är man genast inne på ett intressant kapitel.
Gerald har rätt att känna sig hungrig, och han äter derför med frisk aptit, utan att bekymra sig om att kokkonsten från hans ena middag till den andra tack vare kemien undergått en total omhvälfning.
Man äter inte längre kött år 2200, nen det hindrar inte, att man äter delikata biffstekar ocli rapphöns — som vuxit på rot!
Saken är ganska lätt att förklara. De stackars ”gräsätarne” i det nittonde århundradet, hvilka bundsvotterades för sin ideella sträfvan att skaffa menniskorna mat af bästa slag, hade i sjelfva verket haft rätt i sak, men de hade förbisett, att en god biffstek dock ”smakar fågel”. Derför sträfvade de praktiska invånarne i de efterföljande århundradena efter att med kemiens tillhjälp af vegetabiliska beståndsdelar åstadkomma mat, som skulle ha en god steks fylliga smak. Och ändamålet vanns genom att binda växternas qväfve.
En öfvergång till vegetarisk diet blef af nationalekonomiska skäl nödvändig för våra efterkommande. Jorden kunde icke föda sin alltmer växande befolkning på köttdiet, som ställer sig betydligt dyrare. Och dessutom hade menskligheten blifvit alltmera förfinad och ville icke tynga sina magar med den grofva köttmaten, som bereddes af ”lik” utaf mördade djur.
Åkerbruk och trädgårdsodling gjorde storartade framsteg. Isynnerhet bidrog härtill elektricitetens användning vid jordens skötsel. Elektriciteten blef menniskosläktets räddare från hungersnöd.
På hvarje half hektar uppsattes ett slags elektricitetsmaskin, som hade till uppgift att binda jordens kväfve, hvarigenom de alstrade vegetabilierna skulle bli lika kväfvehaltiga och närande som kött. Och tack vare dessa sinnrika maskiners underbara verkningar skördade menniskorna äpplen och päron af en fots genomskärning.
Man skulle kanske kunna tro att människor, som äta saftiga päron af en fots genomskärning såsom dagligt bröd, icke behöfde andra drycker än en klunk mjölk eller vatten då och då, men hr Lathrop, som har ett frikostigt sinnelag, förser sina efterkommande med två slags dryckesvaror: ”lifsvatten” och ”kristallvatten”. Intetdera slaget är dock rusgifvande, hvilket vittnar fördelaktigt om hr Lathrops moral.
Äfven rusdrycker finnas dock i det kommande idealsamhället, ja de tillvärkas i särskilda kronobrännerier, men blott för att användas som pinomedel mot de värsta brottslingarne. I stället för att halshuggas dömas de gröfsta missdådarne att förtära ett visst qvantum rom, konjak eller whisky.
Svensk punsch känner hr Lathrop icke till, ty i så fall hade han nog äfven uppräknat denna dryck bland de andra straffarterna.
I följd af det rationella och i alla afseenden sunda lefnadssättet äro menniskorna i det tjugotredje århundradet så friska och starka, att de icke som nu behöfva sofva bort halfva sitt lif. I sjelfva verket existerar knappt någon skilnad mellan dag och natt, ty det elektriska ljuset flödar ständigt öfver land och haf. Alla torde likväl icke kunna gå in på att detta skulle vara en välsignelse, men det tjugutredje seklets menniskor äro säkerligen annorlunda beskaffade än vi.
Hr Lathrops menniskor ha fullt upp med förströelser. Bland dessa må nämnas att de på snabba bicyklar och tricyklar, som drifvas med elektricitet, kunna genomkorsa verlden och njuta af dess skönhet. Vid alla hotell kunna de ladda de elektriska accumulatorerna. Hästar finnas endast som kuriositeter i de zoologiska trädgårdarne. Men det finnes elektriska hästar, som röra sig med fullblods behag och ha den stora fördelen med sig, att de ingenting äta. Människorna behöfva nemligen all jordens afkastning för sig sjelfva och besitta den afundvärda förmågan att af gräs och hafre tillaga de delikataste rätter.
Ett annat fortkomstmedel är ett slags ballonger, som också drifvas af elektricitet medels väldiga aluminiumvingar. Hvarje familj har en sådan ballong. Anmärkningsvärdt är emellertid, att Edison af hvilken hr Lathrop vanligen hämtar sin visdom, sjelf icke tror på möjligheten af sådana luftskepp.
Behöfver det särskildt nämnas, att det tjugotredje århundradets menniskor äfven underhålla regelbunden förbindelse med Mars ? (G. H. T)
Ur Östgötaposten 2 september 1898
Till Ö C. skrifves: Fråga om vattenledning i Vimmerby, hvarom undersökningar gjorts, har nu öfverlemnats åt en tremannakomité, som skall närmare utreda saken. Vattnet skall tagas från Rödsjön, belägen högt öfver staden. Affären beräknas kosta något öfver 100,000 kr. Dessutom funderar man på att få elektriskt ljus, en 5 klassig samskola, med åtskilligt annat. Så att den lilla staden vill rycka upp sig betydligt, och hvilket uppsving skulle den icke också få, då den stora Östra Centralbanan drages derigenom – en liflig industri kunde då der växa upp och göra det lilla Vimmerby till en betydande ort.
Ur Östgötaposten 2 september 1898
Det har mycket undrats öfver, hvem norska stortinget första gången skulle skänka Nobelska fredspriset. Här i Sverige ha vi nästan tänkt oss Björnstjerne Björnson för hans vänliga skrifverier mot oss. Men nu lärer väl saken vara klar, ty ingen i hela verlden kan förneka, att czar Nikolaus framför andra har rätt till utmärkelsen.
Att döma af grefve Douglas uttalanden rörande czarens fredsbudskap vill excellensen för sin del arbeta för Sverige-Norges anslutning till det stora fredsarbetet, om och när det en gång kommer till stånd. Det passar ju då särdeles väl, att han får fredspriset, då det andra gången utdelas, helst det utan tvifvel skulle vara norska stortinget kärt att få räcka den stora belöningen till en Nobels landsman och dertill en så hjertligen afhållen som grefve Douglas är.
Hvad ändå ibland de mest invecklade frågor lösas enkelt!
Ur Östgötaposten 2 september 1898
Till Ö. C. skrifves: Härom dagen sutto å en restaurationslokal i en af länets mindre städer några landtbrukare, som på morgonqvisten vid ett glas öl dryftade väderleken, årsväxten och auktionen efter rusthållare X. i Y., hvilken på försommaren dog i lungsot, sedan före honom hustru och 3 barn bortryckts i samma plåga. Och menade man enstämmigt, att mågen handlade bra illa, som, då han ju var ganska förmögen, inte brände upp paltorna efter gubben, ty den redbara garderoben hade han sjelf behållit. Utan skulle nu lungsoten spridas till himlens fyra väder. Vi ha sagt till honom, menade en af sällskapet, men han har svarat, att det angår honom inte.
Vid ett annat bord satt en främling i staden, uppmärksamt lyssnande till samtalet, hvaraf han inhemtade både tid och ställe för auktionen. Kl. 11 gick han ut till gården, der lungsoten skulle gå under klubban, och kl. 12 hade han köpt hvartenda plagg, som han samlade i en lår och lät föra ut på ett gärde, hvarefter han tuttade på hela lumplådan, som med tillhjelp af något litet fotogen, lågade Gud och menniskor till ett behagligt brännoffer. Sedan gick den märk- värdig främlingen sina färde!
Kungamordet i Lissabon upprepas — i en pantomim. Far och son, som föreställa kungen och kronprinsen, dödas på stället.
Från Madrid telegraferas, att i den portugisiska staden Falsas inbyggarna fått idén att framställa kungamordet i Lissabon som pantomim.
Framställningen blef emellertid i alltför hög grad verklighetstrogen. Man hade nämligen icke märkt, att det var skarpa patroner i den revolver, som skulle affyras mot kungavagnen.
Två personer, far och son, som skulle framställa kungen och kronprinsen, föllo båda döda ned på stället.
Kommentarer