Ur Östgötaposten 2 maj 1902

Det var härom dagen på Vexiö torg. En gumma gick där och tittade sig omkring bland alla äggförsäljarne. Slutligen stannade hon framför en gubbe med menlöst utseende, hvilken bar en korg med stora, vackra ägg. Hon beundrade äggen, hvad de kostade och bestämde sig slutligen för att taga ett par tjog. Gubben räknade beredvilligt till de båda tjogen, och gumman lade dem varsamt i en kruka, som hon bar i förklädet. Då hon fått dit alla äggen och skulle betala, fann hon, att hon ”glömt” sin portmonnä.

”Men jag kan ju ställa krukan med äggen här, mens jag springer hem efter pengar”, sade hon.

”Ja, gerna det”, tyckte gubben.

Det gick en kvart, en halftimme och slutligen en timme, men gumman kom ej tillbaka. Gubben började bli otålig, men lugnade sig ändå en kvart till. Han hade ju krukan med äggen. Fattad af en plötslig misstanke lutar han sig ner och lyfter locket af krukan.

Den var bottenlös.

Nyckelord: ägg, lurendrejeri, Wexiö

Detta sedan länge kända faktum torde vara lämpligt att erinra sig just nu, då natursmöret ställer sig så dyrt och det för mången alltså gäller att söka ersättning därför uti det billigare Margarinet.

”Pellerins Margarin är bäst!”

Annons ur Kalmar 13 oktober 1902

Nyckelord: margarin, Pellerins, smör

Ur Kalmar 13 oktober 1902

Den engelske luftseglaren Stanley Spencer företog härom dagen en lycklig profresa med sitt nya styrbara luftskepp.

Spencer har länge haft sin uppfinning färdig och i flera veckor blott väntat på de mest gynnsamma vind- och väderleksförhållandena för att göra sin proftur. Den 19 dennes fann han tiden vara inne. På morgonen rådde dimma, men så småningom skingrades denna af solen ; en svag bris kom från nordost. Spencer steg nu upp från en park söder om London och seglade i nordvästlig riktning.

Luftskeppet steg genast till ungefär 300 fots höjd och gick i alldeles rak riktning mot nordväst; det gick så nära jorden, att de promenerande på gatorna tydligt kunde urskilja dess form, propellerns rörelser och luftseglaren. Spencer stod på en liten träställning i den lätta, af bamburör förfärdigade gondolen, som hängde 10 fot under ballongen, omgifven af ett öppet nät; man såg, huru han medels linor skötte propellern och styret.

Efter något mer än 3 timmars färd, hvarunder han hade tillryggalagdt omkring 30 eng. mil, steg Spencer med största lätthet ned i närheten af Harcow.

Luftskeppet liknar till formen en hval. Det är 75 fot långt och har i den främre, tjockare ändan en diameter af 20 fot. Propellern är förfärdigad af furu och har två blad eller vingar, 10 fot långa; den drifves af en petroleum motor och gör 250 slag i minuten. Rodret är ett slags segel af samma sorts tyg som själfva ballongens samt skötes som sagdt liksom propellern medels linor.

Stanley Spencer, som vid förfärdigandet af sitt luftskepp haft biträde af den bekante uppfinnaren på samma område Hiram Maxim, är den yngste af tre bröder, alla kända som skickliga luftseglare. Han är 35 år gammal och har arbetat i fem år på sin nya uppfinning, hvilken kostat honom öfver 1.000 pund.

Nyckelord: London, luftskepp, Stanley Spencer, vädret

Ur Gotlands tidning 17 september 1887

»Slit dig lös på ett par dagar från alla bestyr och ta en tripp med till Trosa.» Så stod det i en skrifvelse från vännen N. i Stockholm. Ta en tripp till Trosa!? Resa till Trosa är ju detsamma som att fara till »verldens ända», påstår man i dagligt tal och utan att handla efter denna mer eller mindre tvetydiga definition på hvar Trosa är beläget, följde jag ett allmänt gifvet vitsord — kanske mindre berättigadt — om qvinnan, att beslut och handling äfven kan vara ett hos mannen. Jag svarade helt kort: »Jag följer dig till verldens ända och mera bevis på bevis på vänskap kan du väl ej gerna fordra.»

Tre dagar derefter stodo jag och min vän samt hans tillkommande äkta hälft ombord på Nya Hållsvikens akterdäck, för att anträda vår färd till Trosa. Inom en timme voro vi i Södertelje och här voro, utom allt annat hederligt folk, de välbekanta gummorna oss till mötes. »Ska det vara kringlor», ropades i korus. »Jo», svarade vännen N., »om de äro af äkta svenskt hvetemjöl, i annat fall afstår jag.» — »Visst ä’ de af svenskt mjöl» sa gumman, »för resten ska’ jag fråga bagarn som står der.» Men se det »påbrö’t» smakade icke honom utan han aflägsnade sig med snälltågsfart, och visade sig vara mera hjulbent än kalfbent, en öfverraskande, men munter upptäckt.

»Låt oss gå upp i Paradiset och skölja ned kringlorna med lite konjak och vatten!» — »Sa du paradiset?» frågade han. — »Ja visst, vet du inte om, att Södertelje kallas för tokarnes stad, och de ska’ väl göra skäl för namnet; du vet ju att det gick på tok i paradiset. Alltså ha de metod i sin galenskap — här!» — »Ja, du har rätt, det är ej alla som kunna berömma sig af detta, inföll min väns tillkommande. — »Tag åt dig du», tänkte jag.

Hållsvikens kapten gaf signal till fortsättning på färden; med snälltågsfart gick det, allt under den återstående färden som öfverväldigade hvar och en som får ha det njutbara nöjet att färdas den vägen.

Hvart man vänder ögat mötes det af den härliga naturen, som genom sin yppiga växtvegetation griper en helt och hållet, liksom sägande: »Här, du arma menniskobarn, finnes plats, kom i mitt rike — här är ingen rangskilnad — du skall finna kraft och mod i kampen för din tillvaro.»

En solglimt bland dem som mycket hafva bör ej förtigas. Jag hörde nemligen af samtal med landtfolk från trakten kring Tullgarn, att kronprinsparet på ett värdigt sätt delar sina håfvor till hjelpbehöfvande.

Aftonsolen kastade sina purpurröda strålar som troget återgåfvos på den spegelklara vattenytan; ett sakta susande eko gick genom naturen och allt vaggades liksom till ro — den härliga dagen nalkades sitt slut, och i full harmoni härmed äfven resan, ty ett »sakta!» hördes frän kommandobryggan ned till maskinrummet och inom få minuter syntes den med 650 innevånare befolkade Trosa framskymta.

Här, som öfver allt, voro folk till mötes; menniskor, fulla med lifsglädje och rosor på kinden, något, som gaf en anledning tro, det »verldens ända» måtte vara ett frodigt samhälle. På sin rena, klingande sörmländska ropade en mängd pigga 12-åriga pojkar: »får jag bära herrskapets saker?» — »Ni, som äro så små, orka väl ingenting?» — »Jo vars, vi orka mer än vi se ut för!» svarade de käckt, och så bar det i väg till stadshotellet.

Man hade sökt inbilla mig, att Trosa icke hade det minsta som kunde fängsla en resandes intresse, men mot dylika uttalanden är jag öfvertygad om att hvar och en, som under sednare tid besökt platsen, liksom jag protesterar. Trosa är rent af en idyllisk plats: gatorna reguliera och väl vårdade, husen nyputsade och vid hvarje, om än aldrig så liten, koja finnes en väl skött trädgård. Dertill kommer utmärkta saltsjöbad, som kunna täfla med vestkustens och ett friskt och skönt klimat. Invånarne äro ett fredligt och arbetsamt folk, ett förhållande som gjort att flera af hufvudstadens bebyggare om sommaren uppslå sina bopålar i Trosa och flera egendomar äro inköpta af stockholmare, hvilka förskönat platserna med prydliga byggnader i villastil.

Stadens hotell är, hvad bygnaden beträffar, af primitiv beskaffenhet men icke desto mindre har dess innehafvarinna, fru Bengtsson, all heder af sitt sätt att sköta sin affär, och göra stället till rang, heder och värdighet af ett första klassens hotell och restauration både hvad priser och varor i allmänhet beträffar.

Badgästernas antal uppsteg i år till ett hundratal sade man och alla sågo lefnadsfriska och glada ut, hvilket väl får tillskrifvas det utmärkta klimatet och de präktiga saltsjöbaden. Något som var särdeles tilltalande, var dessa badgästers ilärdfria uppträdande; de syntes icke vara besmittade af detta ständiga effektsökande koketteri som annars är så kännetecknande bland våra svenska badorters publik. — Bland omgifningar som förtjenar att besökas, då man kommer till Trosa, är det gammaldaga herresätet Tureholm, hvars vackra parker utgöra en sval och behaglig tillflyktsort för sommarsolens hetta. I öfrigt har skärgården omkring Trosa sina många vackra idylliska platser, der tiden kan fördrifvas med fiske och jagt.

Säkert är att denna hittills oansedda plats i sinom tid skall blifva en mycket besökt badort och faktiskt är att den redan kan täfla med många af sina närliggande geliker.

Som ett eklatant bevis på huru helsosamt det är i Trosa må anföras att ett à två dödsfall om året är det högsta som på långa tider förekommit.

Nyckelord: båtfärd, hotell, resa, reseskildring, saltsjöbad, Södertälje, Trosa

Ur Gotlands Tidning den 24 juli 1880

För enhvar af Gotlands innebyggare, som lätt bevittna h. k. h. prinsessan Eugenies varma välvilja och lifliga intresse för vår fosterö samt isynnerhet hur hon, städse huld och hjertegod, icke blott vänligt aftorkat många lidandets och nödens tårar, men ock genom frikostiga, välgörande anordningar velat förekomma lidande och nöd, är det tvifvelutan ett hopp att i någon form erkänna den skuld, hvar vi sålunda stå till henne.

Visby allmänna läroverks solennitetssal prydes af en samling porträtter af män, som i större eller mindre mån ingripit i Gotlands utveckling och hvilkas bilder derför med rätta erhållit en hedersplats i den sal, der öns bildningssökande ungdom samlas till bön och högtid. Även den ovan nämnda konungadottern har, om än på andra vägar än dessa Gotlands förtjenta, hvilkas bilder äro samlade i denna det gotländska minnets redan rika bildersal, men med icke mindre kärlek än de, verkat för Gotlands väl, och har hon sålunda åt sitt namn och sin bild förvärvat rätt till ett rum bland dem, som af Gotlands innebyggare bör för nutid och framtid i tacksam hågkomst bevaras. Undertecknade, f. n. länets riksdagsmän, hafva derför ansett sig kunna och böra hemställa, att Gotland måtte åt sig förvärva h. k. h. prinsessan Eugenies porträtt samt att detsamma må med porträttsamlingen i det allmanna läroverkets solennitetsal placeras, intill dess möjligen någon ännu lämpligare plats i framliden kan beredas. En framstående ung målarinna i hufvudstadeu har nyligen fullbordat ett af konstkännare väl vitsordat, i olja utfördt porträtt af h. k. h. Genom en af artisten sjelf verkställd reproduktion deraf hafva vi trott, att ett i allo värdigt porträtt af b. k. h. skulle kunna erhållas. Kostnaden för en sådan, konstnärligt utförd målning, infattad i passande ram, uppgår till omkring 500 kronor. Vi tillåta oss sålunda, att härigenom vördsamt inbjuda Gotlands innevånare och invånarinnor af alla stånd, i stad och på landsbygd, att teckna bidrag att förverkliga det förslag, vi här tagit oss friheten framställa. Möjligen blivande överskott kommer att överlemnas till h. k. h. prinsessan Eueenies skapelse, hemmet för obotlige sjuke pa Gotland. Utom cirkulerande anteckningslistor fnnas sådana att tillgå i samtliga pastorsexpeditioner och i Nybergska bokhandeln härstädes. Anhålles att listorna och dera tecknade bidrag senast den 1 nästkommande oktober insändas till Nvbergska bokhandeln.

Visby i juli 1880

ERNST von VEGESACK, A J LYTH, P. LARSON, AUG. BOKSTRÖM. L:a Foble.

Nyckelord: Eugenie, Gotland, insamling, porträttsamling, prinsessa, välgörenhet

Ur Varbergsposten Fredagen den 7 april 1911. Nr 41 A.

Bergsardennerhingsten Joseph tjänstgör söckendagar till begränsadt antal ston. Afgift 25 kronor.

Stamboksberättigade unghingstar, hvaraf en är godkänd i år, 10 kronor.

Gallston från förra året nedsatt afgift.

Thårstorp, Veddige i april 1911.

J. A. Johansson.

Nyckelord: avel, halland, hästar

Ur Kalmar 6 mars 1911

Damen i byxor är inte längre en i hufvudstaden osedd märkvärdighet. Vi behöfva ej mera lämna skildringar öfver hur hon mottagits i Berlin och Köpenhamn, ty Sverige ha nu egen erfarenhet att stödja sig på. Härom kvällen uppenbarade sig nämligen den första jupe culotten på Stockholms horisont. Försiktigtvis undvek hon att exponera sig på gatan, men äfven det kan man väl vänta sig. Hon framträdde i stället en kväll på en af hufvudstadens större restauranger, där det nya plagget naturligtvis väckte all önskvärd sensation. Det bars af en ung dam, som uppträdde i dekolleterad aftontoalett, men i stället för den vanliga klädningen sågs en af orangefärjat siden framställd, tudelad kjol, hvars visserligen mycket vida byxben tydligt syntes, då den nya dräktens ägarinna promenerade genom salen – naturligtvis starkt bekikad och kommenterad, i synnerhet af damerna.

Nyckelord: byxkjol, byxor, restaurang, sensation, Stockholm

Ur Norra Skåne 27 september 1897

Lingonskörden i norra delen af Göingebygden är snart ohjelpligen förbi detta år, skrifves till Kr. bl. Bären, som voro fullt mogna i midten af denna månad, ha genom de sista dagarnes hagelblandade regnskurar blifvit totalt afslagna och förstörda. Under de tvenne sista veckorna sprang priset upp till 4 kr pr kubikfot, som villigt betaltes af månglerskor, och en del bland ortens befolkning hade i år större inkomst af bären än under de rikligast gifvande år.

Nyckelord: Göingebygden, lingon, vädret

Ur Östgötaposten 16 juni 1899

Ett sorgligt lif ändades i fredags i Vadstena, då skräddaren C. J. Dalhjelm slutade sin dystra lefnadssaga. D. säges i tidigaste barndomen haft ett förmöget hem. Fadern var officer ooh godsegare, men det gick omkull; fadern rymde och modern dog af sorg och umbärande. D. kom sedan i skräddarelära ooh blef gesäll i Linköping. Han lefde så en tid sprättigt och elegant och kom i ockrarehänder. Gifte sig sedan med procentarens dotter, hade derpå egen affär i Stockholm, lefde högt, men det gick baklänges ooh slutade med missère. Härunder uppehölls modet af hopp om ett bra arf efter svärfadern, som flyttat till Vadstena, der han bebodde en synnerligen vacker gård. Svärfadern dog ooh D. tog den vackra gården i besittning. Men det blef en lång ooh krånglig rättegång om arfvet i fråga och de kontanta arfsmedlen försvunno under vägen. De kommo nämligen aldrig makarne D. till godo.

Nu behöfver gubben D. ingenting deraf, men att han behöft det under de senaste årens hemska fattigdom, är säkert, såsom förut vid flera föregående tillfällen framhållits. Förfärligare nöd än den, som herskat i Dalhjelmska huset, torde ingen Vadstenabo någonsin någonstädes sett. Vi ha för kort tid sedan under rubriken ”Ett förmyndereskap som ingen vill ha” redogjort för en del interiörer i Dalhjelmska arfshistorien, som, huru otroligt det än kan låta, äro sanna i all sin hemskhet, och ha mörkare detaljer, som vi icke refererat.

Man spörjer sig ovilkorligen med fasa, huru allt detta kunnat vara möjligt, hur det kan vara möjligt, att en person, som blifvit satt under förmyndare och som tilldömts tusentals kr. kan få lefva och dö i sådant elände. Ett fel i vår förmyndarelag, som måste afhjelpas.

Nyckelord: arv, fattigdom, ockrare, skräddare, Vadstena

Ur Allers Familj-Journal N:r 31. 5 augusti 1917.

Man har i Tyskland sökt utarbeta en statistik till belysning af hvilka träd som äro mest utsatta för åskslag. Som ett hufvudresultat af undersökningarna kan fastslås att de mest utsatta träden äro popplar och ekar, därefter komma alm, ask och päronträd. De minst utsatta äro bok, kastanj, lönn och al. En mellanställning intaga lind samt valnöts-, äpple- och körsbärsträd. Jordmånens beskaffenhet är en väsentlig faktor vid bedömandet av faran för åskslag i träd. Sådana träd som växa i fuktig jord och längs floder eller åar äro särskildt utsatta. Likaledes råkar blixten oftare träd med djupgående rötter än när dessa ligga närmare ytan; sålunda äro äppleträd mera utsatta än päronträd, äfven om de växa i samma trädgård.

Under åskväder bör man därför aldrig taga plats under ekar eller popplar, och man bör likaledes lägga på minnet att ensamstående träd böra undvikas. Däremot kan man draga nytta af popplarnas och ekarnas utsatta ställning genom att använda dem som ett slags åskledare och plantera dem nära byggnader. Om man dessutom för en åskledare ned längs stammen, kan man ha stor nytta af dessa träd.

Nyckelord: åska, åskledare