En charkuterihandlare i Wexiö har måst flytta ifrån sin bostad innanför sin butik, enär spökerier gjorde honom wistelsen där olidig. På natten hörde han tunga steg, och då han strök eld på en tändsticka, uppstod ett bedöfwande buller på golfwet wid sängfoten. Han rusade upp och lyste på platsen, wäntande få se jorden öppen, men såg i stället — så täljes det, en stor blodpöl, hwilken han förstenad af fasa observerade en lång stund.
På morgonen begaf han sig till en äldre fru, som i åtta år innehaft lägenheten före honom. För henne woro spökerierna icke främmande, men som hon warit af ett undergifwet, fromt sinnelag, hade hon sofwit godt efter sina aftonböner, och aldrig egentligen lidit af spökenas trampande och suckar, utom när hon druckit allt för starkt kaffe sent på kwällarne.
Ett faktum är, att kwarteret, intill hwilket den spökhemsökta lägenheten gränsar, heter ”Klostret” samt att — wid nedläggandet af wattenledning där i fjol — åtskilliga benrangel af munkar och gråbröder blifwit mer eller mindre oroade.
Då spökerierna emellertid, enligt gammal god sed, alls icke förekomma om dagarne, tröstar sig handlanden i fråga därmed, att hans affär då i stället flitigt frekwenteras af ”köttsliga” warelser, som wisserligen föra rumor med matwarorna, men allid mot kontant ersättning.
Kommentarer